Det är faktiskt den enskilt viktigaste omständigheten i hela denna smutsiga clintonskandal: de röstberättigade tycker inte att det har någon betydelse. En del motståndare till Clinton har berättat för mig att de inte tror på opinionsmätningarna som visar dessa resultat. De tror att mediamogulerna, som alltid har stött Clinton, har förfalskat mätningarna. Men ni förstår, ett par dussin mätningar av flera olika opinionsundersökningsinstitut har givit överensstämmande resultat under en period av flera månader, och jag tror inte att alla dessa resultat har blivit förfalskade. Jag tror att mätningarna utgör en verklig spegling av väljarkårens känslor. Ett av skälen till att jag tror det är att jag har talat med ett antal individer vars egna åsikter stämmer överens med undersökningsresultaten. De tycker verkligen att det är viktigare att Clinton har ett trevligt leende och massvis av pojkaktig charm än huruvida han bombade Irak för att fördröja sitt riksrättsåtal eller inte. De förlåter honom faktiskt för hans mened och förhindrande av rättvisa, eftersom han säger dem att han känner deras smärta. De bryr sig faktiskt inte om huruvida han sålt Amerikas militära hemligheter till det kommunistiska Kina i utbyte mot kinesiska kampanjbidrag, eftersom han är en av dem, en man av folket.
Och varför är dessa dåraktiga och kärringaktiga känslouttryck betydelsefulla? Svaret är uppenbart: dessa är känslouttrycken hos en avsevärd majoritet av de amerikanska väljarna. Dessa uttryck avslöjar karaktären och mentaliteten hos det folk som väljer våra lagstiftare, våra presidenter, våra guvernörer. Utan opinionsundersökningarna skulle de som tror på demokratin kunna undvika denna slutsats genom att lägga skulden på Clinton snarare än på väljarna. De skulle kunna intala sig själva att Clinton lurat folket. Folket insåg inte att han var en skurk och lögnare när de röstade på honom. Men den ursäkten är inte längre giltig, ty folket har talat, och de har sagt: "Nej, vi blev aldrig lurade. Vi insåg vad Clinton var, men vi bryr oss inte. Bill Clinton är det slags ledare vi vill ha." Det var folkets röst.
Jag har redan berättat för er under tidigare program varför massdemokratin inte längre är gångbar som regeringssystem, och jag ska inte gå in på det idag igen utöver att framhäva att det som hänt i Amerika inte bör förvåna någon historiestudent. Den romerska republikens regeringssystem var naturligtvis ganska annorlunda beträffande sina detaljer jämfört med det amerikanska av idag, men liknande demografiska lagar gjorde sig gällande. Fram till republikens sista hundra eller hundrafemtio år, regerade den romerska senaten och de fredsdomare som valts av de offentliga församlingarna bestående av romerska medborgare på ett mer eller mindre värdigt och ansvarsfullt sätt, och en patriotisk befolkning stödde i allmänhet systemet. De vanliga medborgarna röstade naturligtvis i de offentliga församlingarna, och senaten hade inte råd att göra något som kunde förarga dem. Men trots sina demokratiska aspekter kännetecknades det romerska systemet för det mesta av rättskaffenhet och anständighet under sina tidiga dagar.
I och med att den romerska väljarkåren breddades, smög sig emellertid den vulgaritet och ansvarslöshet som kännetecknar den amerikanska demokratin gradvist in i det romerska systemet. Grupper som nyligen beviljats rösträtt -- så kallade "nya romare" -- hyste inte samma uppskattning för romerska traditioner och värderingar som de ursprungliga romarna hade haft. Medborgarskapet förlorade mycket av den moraliska och andliga betydelse som en gång förknippats med det. Under republikens sista dagar köpte man rösterna från dem som var kvalificerade att rösta i de offentliga församlingarna med bröd och skådespel, med matkuponger och bollsporter. Men för att inte lägga all skuld på väljarkåren, så började även de patriciska familjerna att förlora en del av sin dygd i takt med att självdisciplinen gradvis gav vika för njutningslystnad, och därefter förlorade patricierna respekten för plebejerna och med den en stor del av den moraliska auktoritet de en gång besuttit. Hursomhelst är den romerska republiken ingalunda det enda historiska exemplet på det demografiska förfallet inom styrelseskick baserade på demokrati.
Som jag sade borde alltså det som hänt Amerika inte förvåna, möjligtvis med undantag av dess hastighet. Den verkligt intressanta frågan är nu hur de olika eliterna i Amerika kommer att svara på denna avslöjande uppvisning -- denna alarmerande uppvisning -- som den amerikanska väljarkåren givit oss i Clintons popularitetsmätningar.
Kongressen fortsätter givetvis att sköta sin konstitutionella plikt genom att fortsätta först med riksrättsåtalet och nu med rättegången i senaten, trots pöbelns högljudda krav att de ska låta Clinton komma undan och sätta igång att dela ut matkuponger och tillhandahålla bollsporter igen. Olyckligtvis kan det kongressen gör emellertid inte tillskrivas någon moralisk överlägsenhet hos politikerna i förhållande till pöbelns medlemmar. Den aktuella processens förlopp bestäms helt av politiska faktorer, inte av ansvarsmässiga eller patriotiska överväganden. Republikanerna behöver inte vara särskilt smarta eller särskilt tappra för att avgöra att pöbeln ibland kan ignoreras, i synnerhet när de inte behöver bry sig om allmänna val på ytterligare några år.
Hur ligger det till med andra eliter? De borde åtminstone känna sig en aning illa till mods nu -- alla utom den elit som kontrollerar massmedia, naturligtvis. De flesta eliter värdesätter stabilitet och förutsägbarhet. De borde känna sig lite grann som om någon plötsligt ryckt undan en matta under dem och lämnat dem ute på mycket hal is. Jag sa att de borde göra det. Massmedia drar verkligen inga radikala slutsatser från clintonmätningarna, och det kanske invaggar många människor i ett slags verklighetsförnekande, i en falsk känsla av att inget egentligen förändrats. Men de människor som tillhör eliterna befinner sig i dessa för att de är en aning klarsyntare och en aning mer fritänkande än pöbelns medlemmar. En del av dem borde komma fram till sina egna slutsatser till sist, till och med utan media som säger åt dem vilka dessa slutsatser bör vara.
En slutsats som borde gå upp för en del av dessa fritänkare är att mediaeliten är den överlägset mäktigaste eliten, eftersom den är den elit som säger åt väljarkårens rotlösa och planlösa slödder vad de ska tycka. Den gamla åskådningen, den åskådning som studenter fortfarande får lära sig i utbildningskurser om medborgarfrågor och statsskick, är att de vanliga människorna besitter en sorts kollektiv visdom och kollektiv moral, och att dessa folkets dygder kommer att tillhandahålla en korrektiv inverkan på alla verkligt skadliga tendenser bland politikerna och byråkraterna. Men nu har denna åskådning visat sig vara falsk. Denna korrektiva inverkan existerar inte längre. Det borde bekymra en hel del tankfulla människor. Det borde ge dem det slags känsla som en passagerare på ett tåg på väg nerför en brant bergssluttning skulle få av att inse att tågets bromssystem brakat ihop.
Om jag vore en ledande medlem av Amerikas ekonomiska/industriella elit -- om jag vore exempelvis Bill Gates -- skulle jag betrakta mediaelitens medlemmar med ett vaksammare öga än tidigare, eftersom det skulle ha stått klart för mig att min egen lycka var beroende av nyckerna hos det folk som kontrollerar massmedia. Och jag skulle vara starkt benägen att spendera åtminstone några få miljarder dollar på att köpa så mycket inflytande över media som jag kunde. Jag skulle känna mig en aning mindre sårbar om jag kunde köpa mig själv en stol i ett av de stora mediakonglomeratens styrelser. Och om jag började få en känsla av etnisk klanmedvetenhet av det slag som existerar bland mediamogulerna -- en etnisk klanmedvetenhet som skulle göra mig till en outsider eftersom jag inte är jude -- kunde det hända att jag skulle börja fundera på andra sätt att stärka min ställning och trygga min bräckliga framtid.
Om jag vore medlem av den militära eliten -- om jag vore en höjdargeneral i Pentagon -- kan det hända att jag skulle ha fått en liknande känsla av att jag inte stod på fullt så stabil mark som tidigare. Och eftersom jag inte skulle ha någon möjlighet att köpa in mig i mediaeliten, skulle jag överväga andra sätt att skydda mig själv -- och att skydda statusen, makten och privilegierna hos den elit till vilken jag hörde. Jag skulle fundera länge och väl på dessa saker.
Någorlunda liknande överväganden gäller för andra eliter. Alla av dem -- utom mediaeliten -- borde känna sig lite mindre trygga, något mer osäkra på framtiden. Denna känsla av otrygghet borde i själva verket delas av varje insiktsfull person, vare sig han är medlem av makteliten eller inte. Varje institution i vårt samhälle har underminerats. Ni känner till standardformuleringen som brukade gälla när en brottsling ställdes inför rätta: det hette "folket mot den och den". Det gav ett slags rättfärdigande åt processen och ett slags oundviklighet: folket krävde rättvisa, och vem kunde stå emot folket? Nå, nu vet vi att folket, kollektivt, åtminstone en majoritet av dem, inte kräver rättvisa. De kräver sina bollsporter. De kräver sina matkuponger och sina socialbidragsutbetalningar. Men de ger blanka katten i rättvisan. De gör det verkligen. Kom ihåg att jag inte talar om alla. Men jag talar om majoriteten av amerikanska röstberättigade.
Clintonmätningarna borde även ta lite luft ur alla eftertänksamma människor som betraktat sig själva som populister och folkviljan som något väldigt fundamentalt och nästan heligt.
Vad betyder allt detta? Verkligheten har naturligtvis inte plötsligt förändrats -- bara vår uppfattning av verkligheten. Men uppfattningar är viktiga. De har verkliga konsekvenser. Massmedia kommer naturligtvis att fortsätta att smickra allmänheten med samma gamla smörja och säga åt folk att de är moraliska, att de är kloka, att de är inflytelserika, men nu kommer de få insiktsfulla att förstå att det är smörja. Och en del kommer att handla därefter. De kommer att vara benägna att se till sig själva en aning mer omsorgsfullt än tidigare. Samhället kommer att bli en aning mer alienerat, lite mer atomiserat. Vi kommer att ha lite mindre stabilitet än tidigare.
Förlusten av sammanhållning och stabilitet kanske inte visar sig så uppenbart under normala förhållanden, men den kommer att visa sig när samhället befinner sig under stress: exempelvis när Förenta staterna blir föremål för en större terroristkampanj. Jag förutspår inget särskilt just nu, men jag kommer definitivt inte att bli förvånad om vi inom de följande månaderna kommer att få börja betala priset för Bill Clintons nyligen aktuella bombning av Irak i sitt desperata försök att avstyra riksrättsåtalet. Jag kommer heller inte att bli förvånad om vi blir angripna med betydligt värre grejer än bilbomber utanför våra inrättningar utomlands, grejer som ställer till med betydligt mer än att bara ödelägga fast egendom.
Terrorism har en stor moralisk dimension. Terrorism är i själva verket en aktivitet grundad på nästan uteslutande moraliska överväganden. Det är inte alls som ordinär militär verksamhet, som typiskt nog är till för dem som önskar erövra och besitta mark. Terrorismens mål är att utöva en moralisk verkan på folk, att få dem att förändra sina attityder och sitt beteende. Målet för en större terroristkampanj i Förenta staterna vore troligast att övertyga amerikaner att de inte borde låta sin regering fortsätta att svälta irakiska barn och bomba vem Israel än vill se bombad. Och den kommer troligen också att ha som mål att övertyga muslimska regimer som tidigare kollaborerat med Förenta staterna att det inte längre ligger i deras intresse att göra så.
Bill Clinton har i själva verket varit rätt nära att uppfylla det senare målet, både genom sitt privata uppförande och genom sin vårdslösa och fullkomligt principlösa politik i Mellanöstern. Han är ett åtlöje överallt, och han är på god väg att sopa bort de sista spåren av respekt för Amerika i den muslimska världen -- och i stora delar av övriga världen med. Och när den amerikanska väljarkåren uttrycker sin belåtenhet med Clinton som president i allmänhet och med hans oprovocerade och orättfärdigade angrepp mot Irak i synnerhet, kan de flesta muslimer bara sluta sig till att vi alla förtjänar vad som än händer oss.
I en intervju för två veckor sedan förklarade Osama bin Laden, som har förklarat ett jihad mot Amerika, sitt försvar för att bedriva krig mot amerikanska civila likväl som mot amerikanska militära mål. Han sade, och jag citerar: "Om israelerna dödar småbarn i Palestina och amerikaner dödar oskyldiga människor i Irak, och om majoriteten av det amerikanska folket stöder sin lastbare president, så betyder detta att det amerikanska folket bekämpar oss och att vi har rätt att sikta in oss på dem. Muslimska lärde män har utfärdat en fatwa mot varje amerikan som betalar skatt till sin regering. Denne är vår måltavla på grund av att han hjälper den amerikanska krigsmaskinen mot den Muslimska nationen." -- slut citat -- Så ni förstår, folk liksom bin Laden fäster också uppmärksamhet vid Clintons popularitetsmätningar, och de drar slutsatser av dem. Den betydande delen av det citat jag just läste upp för er, den del som skall kommas ihåg, är: "om majoriteten av det amerikanska folket stöder sin lastbare president..." så kommer det amerikanska folket att hållas ansvarigt. Det uttalande av bin Laden som jag just citerade förekom i denna veckas utgåva av Newsweek magazine.
Jag minns att jag såg en del personer från en VFW-klubb [övers. anm.: en krigsveteranklubb] intervjuas av en NBC-reporter efter att Clinton iscensatt sitt antiriksrättsåtalsangrepp mot Irak. Dessa VFW-människor gav inte bara uttryck för sitt samtycke till bombningen, utan de sa även saker som: "Ja, den där Saddam är en ful fisk. Vi borde ha mosat honom för länge sedan." Folk som anser att Amerikas utrikespolitiska linje borde vara att "mosa folk" för att de är "fula fiskar" även om det betyder att starta krig mot andra nationer som inte angripit oss, är helt enkelt inte sansade vuxna. De har inte den mognad, det omdöme och den ansvarskänsla som en röstberättigad borde ha. Men deras attityd gentemot Clintons oprovocerade angrepp mot Irak stämmer överens med åsikten att Clinton inte borde åtalas eftersom han har ett trevligt leende, och med åsikten att lagar mot mened, hindrande av rättvisa och så vidare inte bör upprätthållas om lagöverträdaren är en trevlig kille som känner vår smärta.
Så när opinionsundersökningarna visar att en avsevärd majoritet amerikaner har sådana åsikter, är det begripligt att amerikaner inte respekteras av seriösa människor någonstans. Och vi borde inte känna särskilt mycket indignation när amerikanska turister får sina halsar avskurna eller amerikanska byggnader sprängs i luften, vare sig de ligger i Förenta staterna eller utomlands. Och om terrorismen blir riktigt otäck och stora antal amerikaner börjar mista livet, och om muslimska länder överallt beslutar sig för att de helst inte har med oss att göra i fortsättningen, så klandra inte Saddam Hussein eller Osama bin Laden eller ens Bill Clinton. Klandra den ansvarslösa pöbel som valde Bill Clinton. Det är den som resten av världen kommer att klandra. Det kommer att vara de åsikter som den pöbeln givit uttryck för i de aktuella opinionsundersökningarna som kommer att utgöra det moraliska rättfärdigandet i folks sinnen överallt för terrorism mot Förenta staterna och dess medborgare.
Och utöver att förlägga skulden på ett riktigt sätt, vad bör ansvarskännande amerikaner göra? Det är verkligen något att tänka på, eller hur? Och jag tror att tidpunkten för att börja tänka till på allvar, att börja planera på allvar, är nu snarare än efter det att situationen blivit betydligt otäckare. En del folk började givetvis att planera för länge sedan. Mediamogulerna har iscensatt utvecklingen under en ganska lång tid. De har inte alltid uppnått exakt de resultat de ville. De har en vana att skjuta över målet. Jag tror att de exempelvis gjorde ett misstag när de gav så stor publicitet åt Clintons popularitetsmätningar. Men de har otvivelaktigt arbetat outtröttligt i årtionden, i generationer, för att korrumpera och försämra den amerikanska väljarkåren i syfte att få den mer totalt under sin kontroll.
Medlemmar av en del av de övriga eliterna i Amerika skulle ha mycket att vinna på att sluta att bara se på hur mediaeliten fortsätter att bli allt mäktigare. De skulle ha mycket att vinna på att börja vidta åtgärder för självbevarande även om de inte känner sig benägna att bekymra sig för bevarandet av Amerika eller sitt folk som helhet. Clintons popularitetsmätningar var den första larmsignalen. En större terroristkampanj mot amerikaner kommer att bli nästa larmsignal för de som fortfarande sover. Men de som vaknar upp tidigare kommer att ha ett övertag över dem som vaknar upp senare.
Om ni inte har något emot det ska jag bara upprepa de huvudsakliga poänger jag försökt lyfta fram idag. I Amerika brukade vi tro på att vår styrka som nation fanns rotad i visdomen och moralen hos folket som helhet. Vi brukade tro att folk som helhet visste vad som var bäst. Vi brukade tro att folkviljan tillhandahöll ett slags stabilitet och säkerhet som kunde uppväga tendensen hos någon elit att leda landet på avvägar. Nu vet vi att inget av vad vi trodde stämmer. Folket har demonstrerat att de varken besitter visdom eller moral. Folket har sagt att de bryr sig mer om att känna välbehag än att sitt lands lagar respekteras och upprätthålls. Folket har sagt att de inte skäms över det skamliga spektakel deras president har företett inför världen. Majoriteten av folket har sagt att de fortfarande litar på Bill Clinton, att de tror på hans ursäkt för att bomba Irak och att de tror att sådana angrepp mot andra länder är rättfärdigade om de andra länderna leds av "fula fiskar".
Avslöjandet om vad majoriteten av amerikanska väljare tycker borde innebära en skarp varning för den insiktsfulla och fritänkande minoriteten av amerikanerna, att de står ensamma och att om de vill överleva så är det säkrast att de inte förlitar sig på regeringen eller folkmajoriteten. De gör bäst i att förstå att mediamogulerna är den enda elit som verkligen har sett till sig själva hela tiden.
Och insiktsfulla människor borde även inse att andra människor runtom i världen -- inte bara Osama bin Laden och Saddam Hussein -- redan har dragit korrekta slutsatser av den amerikanska majoritetens aktuella åsiktsyttringar.
Och insiktsfulla människor borde inse att alla dessa utvecklingar kommer att ha konsekvenser -- mycket allvarliga konsekvenser. Och de borde börja göra något åt det.
Tack för att ni varit med mig idag igen.