Kanske förefaller det som händer mot herr Rocker nu vara verkligare än de bomber och missiler som riktades mot Belgrad från Clintons Vita huset förra året. Serbien befinner sig ett halvt jordklot bort; staden New York ligger allt för nära. Eller så kanske en del amerikaner som är arga över rockeraffären börjat förstå att judarna planerar att få varje stad och småstad i Amerika att se ut som Times Square demografiskt. Kanske har de börjat förstå att vad judarna gjort mot staden New Yorks vita människor är vad de avser att göra mot oss alla. Judarna avser att fortsätta öka mångfalden tills de förvandlat hela landet till en mångkulturell svinstia. Det kanske är därför som så många vanliga amerikaner betraktar John Rocker som en förföljd hjälte.
Jag bör tala om för er att jag inte ser något heroiskt i John Rocker. Han råkade bara säga vad han tänkte, och sedan började han jämra sig och be om ursäkt så snart judarna kastade sig över honom för det. Om han istället hade sagt vad han av misstag sagt till Sports Illustrateds reporter med eftertänksamhet och om han sedan hade hållit fast vid det, så skulle jag ha haft en del respekt för mannen nu. Om han, när media börjat avkräva honom en ursäkt, hade sagt åt dem högt och offentligt: “Ta er i röven, judegossar!”, skulle jag ha betraktat honom som en hjälte. Om han hade agerat heroiskt skulle han naturligtvis ha förlorat sin mycket lukrativa anställning omedelbart. Storfinansen och media har ingen användning för heroism. Den skrämmer dem.
Nåväl, mitt skäl till att nämna rockerfallet igen idag är att många av de människor som är arga över hur Rocker behandlats har ställt samma fråga som jag hört så ofta tidigare, och den frågan är: “Vad kan vi göra? Hur kan vi slå tillbaka?“
Och jag har naturligtvis talat om denna fråga under flera tidigare program. Jag har besvarat olika aspekter på den. Men jag tror att det är värt att tala en hel del ytterligare om den, så vi ska göra det idag. Ni förstår, olika människor ser på frågan på olika sätt. Det finns en del människor som bara ser problemet på ett mycket närsynt sätt. De ser bara de specifika irritationsmoment som John Rocker klagade över: de ser bögarna med AIDS; de ser de svarta brottslingarna: de ser de överviktiga socialbidragsmödrarna; de ser och hör de mörka svärmarna av pladdrande utlänningar i våra städer.
Och det är allt de ser. John Rocker frågade Sports Illustrated: “Hur i helvete kom... [dessa människor] in i det här landet?” Och många av de människor som skriver till mig vill veta: “Hur kommer alla dessa obehagliga varelser in i våra liv?” Ibland försöker de lösa problemet genom att ta itu med ett par obehagliga varelser i taget genom att skjuta mot grupper av dem i gathörn från ett fordon i rörelse.
Det kan lindra den personliga frustrationen, men det gör inte särskilt mycket för att lösa problemet, och jag rekommenderar inte ett sådant angreppsätt. De fortplantar sig för fort. De kommer över våra gränser för fort. Och förhållandena är så dåliga där de kommer ifrån att detta med att skjuta några få av dem i våra gathörn inte skrämmer den tillräckligt för att hejda flodvågen. De är vana vid den sortens saker.
För att fatta ett intelligent beslut beträffande vad vi ska göra åt problemet, måste vi fokusera på själva flodvågen och på dem som håller dammluckorna öppna istället för på flodvågens individuella medlemmar. Vi har en regering som inte upprätthåller sina egna immigrationslagar, inte ens när den står inför en avsevärd majoritet av befolkningen som vill att lagarna ska upprätthållas. Det väsentliga faktumet är emellertid att en mycket inflytelserik minoritet inte vill hämma flodvågen av förtvivlade krakar från tredje världen, och denna inflytelserika minoritet har ett strupgrepp på regeringen genom sin kontroll över massmedia. Men det känner ni redan till.
Nu så finns det många sätt att angripa problemet på. Vi kan angripa det på ett introvert sätt och fråga oss själva varför vårt folk tillåtit problemet att uppstå till att börja med? Varför tillät vi judar att landstiga på denna kontinent? När de väl var här, varför tillät vi dem att ta över vår media för nyheter och underhållning? Varför tillät vi dem att ta över våra skolor och förändra hur vi uppfostrar våra barn? Varför lät vi dem underminera vår familjestruktur och pervertera våra värderingar? Varför har vi tillåtit dem att använda oss för att föra deras krig åt dem? Varför brast vi så i vår vaksamhet, var så mjuka och odisciplinerade, så lättlurade, så förvirrade och splittrade? Varför hade vi inte ett uppriktigt och hårt och begåvat ledarskap?
Dessa är samtliga välmotiverade frågor, och ytterst behöver de besvaras noga och fullständigt. Men vi vet redan svaret på dessa frågor i grova drag. Vi vet redan varför vi var — och är — så mjuka och odisciplinerade och förvirrade och ovilliga att bjuda effektivt och välorganiserat motstånd mot judarna. Vi vet också att det kommer att ta oss generationer för att bli starka och hårda och disciplinerade igen, som folk, och att vi inte ens kan påbörja den uppgiften, utom i små grupper, förrän efter att vi tagit itu med det judiska problemet på andra sätt. Vi kan naturligtvis dela upp oss i små grupper och försöka sköta oss själva till och med nu. Men på lång sikt kan vi inte undfly vårt övriga folks öde. Om vi lyckas etablera ett friskt samhälle någonstans på jorden, kommer judarna att sätta efter oss på samma sätt som de satte efter serberna och använda den del av vårt folk som fortfarande står under deras kontroll för att göra deras smutsgöra. Vi är involverade i ett raskrig ända in i döden, till siste man och kvinna. Judarna förstår det tämligen väl. Det är bäst att vi förstår det med.
Så för närvarande är inte en introvert lösning på vårt problem gångbar. Vi måste istället ge oss i kast med de yttre aspekterna på vårt problem. Vi måste ge oss direkt i kast med problemet med den judiska kontrollen över vårt folks sinnen tills vi är starka nog för att sätta en käpp i den judiska kontrollmekanismen. När vi förstört deras propagandamaskineri, kommer alla slags nya möjligheter att stå öppna för oss. Och således är vårt problem nu att bli starka nog för att sabotera judarnas tankekontrollsmaskineri.
Innan jag fortsätter med det ämnet, så låt oss emellertid notera att många människor tar sig an problemet på andra sätt. En del bekymrade amerikaner organiserar enfrågepåtryckningsgrupper. En del människor som är emot regeringens rådande immigrationspolicy, till exempel, tar itu med invandringsproblemet genom en kombination av offentlig utbildning och lobbying. Deras mål är att övertala regeringen att upprätthålla sina rådande immigrationslagar för att stoppa inflödet av illegala invandrare och sedan modifiera lagarna för att reducera inflödet av legala invandrare från världens icke-vita delar. Andra människor organiserar sig för att motarbeta positiv särbehandling eller stödja konstitutionens andra tillägg eller ta itu med andra mycket specifika angrepp på vår civilisation och vår ras.
Och alla dessa ansträngningar är troligen lite förnuftigare än att skjuta mot icke-vita i gathörn — men bara en aning. Samtliga undviker de den centrala frågan om judiskt inflytande över den offentliga politiken, frågan om judisk mediakontroll. De människor som är inblandade i dessa ansträngningar menar oftast väl. många av dem förstår till och med den judiska rollen i saker och ting — men de är rädda för att ta itu med den. De är rädda för media. De är rädda för regeringen. De är rädda för sina vänner och grannar och kollegor och affärskompanjoner, som, vilket de är säkra på, kommer att vända sig mot dem om de stämplas som “rasister” eller “antisemiter” av media. Så dessa människor är helt klart mer beundransvärda än soffpotatisarna, som inte gör någonting. De påminner mig emellertid om det gamla skämtet om fyllot som krälar omkring på alla fyra i rännstenen under en gatlykta. En polis ser fyllot och frågar honom om vad han håller på med. Mannen svarar att han letar efter sin plånbok. Polisen kan inte se någon plånbok i rännstenen, så han frågar: “Tappade du den här?” “Nej”, svarar fyllot, “Jag tappade den borta vid nästa gathörn, men det finns ingen gatlykta där.” Och vi kommer sannerligen inte att bota vår civilisations sjukdom om vi vägrar att erkänna den sjukdomens verkliga natur och ursprung och att istället tillbringar all vår tid och energi med att behandla en eller annan sjukdom som är mer på modet, så att vi inte ska kallas för namn och förskjutas av våra trendmedvetna grannar.
Vad vi måste göra är att ta itu med det faktum att judarna är i stånd att kontrollera tänkandet hos majoriteten av människorna omkring oss. Det finns olika sätt att ta itu med det faktumet på. Mitt sätt är att ta itu med det är direkt: att fortsätta att bygga upp mina egna medel för att nå ut till fler och fler människor, en större och större andel av allmänheten och tvinga dem att se på verkligheten. Det finns naturligtvis många människor som inte kan tvingas att se någonting. Om de inte vill se det, om de är rädda för att se det, så kommer de bara att ignorera vad man än visar dem. Men det finns fortfarande många av vårt folk som vill förstå. Dessa är dem som jag försöker nå — och jag når fler och fler för varje dag.
Hör här: till och med bland sportfantasterna, till och med bland Joe och Jill Sixpack finns det människor som kommer att uppmärksamma sanningen om vi slår dem i skallen med den tillräckligt hårt. Det är vad jag gjort med dessa American Dissident Voices-sändningar och med åtskilliga andra media. Och jag vet att vad jag gör är effektivt, eftersom jag kan se svaret varje dag, ett växande gensvar.
Många människor som delar vår förståelse tycker att min metod är för långsam. De ser på de demografiska trenderna, och de drar slutsatsen att innan en tillräckligt stor del av allmänheten är redo att vidta avgörande åtgärder mot vårt folks fiender, kommer dessa fiender att ha lyckats med sin plan att få hela Amerika att se ut som Times Square, där vi är en ynka minoritet mitt ibland ett hav av icke-vita. De ser flodvågen av haitier och vietnameser och kineser och mexikaner som strömmar in i landet medan politikerna inte låtsas märka något för att inte någon potentiell väljare ska ta anstöt, och de saknar tålamod för någon långsam metod. De arbetar på planer för att störta ekonomin, för att handikappa regeringen, för att provocera de icke-vita till att starta inbördeskrig, vad som helst som ska få vita amerikaner att vakna upp och tvinga dem att vidta någon handling för att rädda sig själva.
Nåväl, ni förstår, jag är också otålig. Om jag kände till något sätt att rycka ur sladden till varje kylskåp och varje TV-mottagare i landet — om jag kände till något som jag kunde göra för att få 100 miljoner vita amerikaner att bli hungriga och frusna och desperata — så skulle jag definitivt göra det. Jag skulle mycket gärna vilja se tiotals miljoner vita amerikaner känna sig osäkra och skrämda och börja leta efter svar — och utan TV-mottagare för att tillhandahålla falska svar åt dem. Men jag vet inte hur jag skulle kunna göra det. Om några av de otåliga människor som finns därute visste hur man skulle göra det, så var vänliga att göra det snart. Jag kommer att applådera det. Men inskränk er inte till att bara klaga över att min metod är för långsam.
Jag försöker naturligtvis att göra framsteg så fort jag kan. Jag försöker bygga upp min publiks storlek, och jag försöker använda fler media för mitt budskap — inte bara dessa radiosändningar och Internet, utan också olika tryckta media och musik. Och jag vet att en hel del fler människor lyssnar nu — och lägger ner sin uppmärksamhet också — än för bara några år sedan.
Och nu ska jag berätta någonting mycket viktigt för er — och mycket positivt. Jag har sagt detta tidigare, men kanske inte nyligen: processen av att nå ut till folk med mitt budskap och provocera fram ett gensvar hos dem, få dem att göra något, är inte en linjär process. Vilket innebär att vi har att göra med en mycket instabil situation, i vilken en hel del ansträngning kan komma att bara generera ett föga resultat under en ganska lång tid. Sedan blir resultatet plötsligt mycket stort med bara lite ytterligare ansträngning, och man får ett snöskred som sveper bort vårt folks fiender i en stor renande storm.
Tror ni att jag är den ende vite mannen i Amerika som bryr sig om vårt folks framtid, den ende vite man som förstår vad som händer och bryr sig tillräckligt för att lägga ner en ansträngning för att förändra saker och ting? Jag försäkrar er att det är jag inte. Det finns dussintals — kanske hundratals — fler som är som jag i Amerika. Av ett eller annat skäl har de ännu inte talat ut. Men det kommer de att göra. Och jag talar nu inte om alla de människor som berättar för mig att de skulle tala ut om bara deras fruar tillät dem eller om dem som berättar för mig att de inte kan tala ut på grund av att de arbetar för regeringen och skulle sparkas om det blev känt att de hyste Politiskt Inkorrekta tankar.
Jag talar om verkliga män, vita män, män för vilka det här med att göra det rätta, för vilka det att handla rättfärdigt, är viktigare än själva livet. Vi har fortfarande en del män av det virket i Amerika, trots alla femininiserade barnuppfostringsfasoner och det förslappade levernet och den judiska hjärntvätten. Och en del av dessa verkliga män förstår vår situation lika väl som jag gör. Och en del av dem har mer tillgångar eller är bättre i stånd än jag är för att nå ut och påverka stora antal människor.
Ni förstår, i Ryssland rensade bolsjevikerna, judarna, systematiskt ut sådana män ur befolkningen. För 70 år sedan mördade de systematiskt dem de ansåg vara potentiella bråkmakare, dem som reste sig ovan massan. Men vi amerikaner har inte genomgått en sådan judisk utrensningsprocess ännu. Vi har fortfarande män som förstår, som inte är rädda, vars tänkande inte bara är en återspegling av vad som kommer från deras TV-mottagare och som bryr sig om mer saker än deras personliga välgång. Emedan andra män talar förstulet med varandra och ryser av fruktan vid tanken på att bli avslöjade, blir dessa verkliga män argare och argare. Och de kommer att tala ut. De kommer att höras.
Ni förstår, att tala ut effektivt är inte bara en fråga om att stå i närmaste gathörn och skrika för vinden. Det fordrar lite planering, lite förhandsarbete. Det finns många sätt att tala ut på — att sända ett budskap — och alla är inte verbala. För att göra det effektivt krävs det emellertid omsorg och eftertänksamhet. Och det finns starka, rättfärdiga män som nu sysslar med eftertänksamhet, med att planera, för att förbereda sin egen effektivitet. Först kommer en att höras, sedan dussintals, och sedan kommer snöskredet rulla igång. Det kommer att råda en enorm ära åt de första, och ära åt de övriga också, och till och med i denna degenererade era kommer verkliga män att värdesätta heder; de åtrår den; de kommer att överge allt annat för den.
När man tar steget framåt och gör sig själv hörd, kommer de övriga att skynda sig att också komma till tals för att de inte ska komma sist och inte vinna så mycket ära som de skulle kunna göra. Och till och med soffpotatisarna kommer att lyssna. Till och med sportfantasterna kommer att vända sig bort från sina bollspel och lägga ner uppmärksamhet, för till och med de har en vag förståelse för att saker och ting inte är som de borde vara. Till och med de är helt enkelt inte de lyckliga, bekymmerslösa och tanklösa konsumenter som porträtteras av den kontrollerade median.
Mediamogulerna och politikerna och resten vill få oss att tro att alla — eller åtminstone varje anständig och rättänkande person — förfasade sig över John Rockers kommentar om staden New York. Men miljoner av vanliga vita människor — inklusive soffpotatisar och sportfantaster — höll i själva verket med honom. Deras prioriteringar kanske är helt felaktiga, de kanske inte har någon känsla för personlig heder, de kan tro på många av de lögner som de får höra av media, de kan vara värdelösa enligt de flesta normer, men till och med de känner den ruttenhet som genomsyrar vår värld. Det kan krävas en hel del för att få grepp om deras uppmärksamhet, men tiden kommer snart då tillräckligt många av vårt folk kommer att på ett eller annat sätt tala ut för att till och med soffpotatisarna och sportfantasterna ska börja lyssna och hålla med. Snöskredet kommer.
Undertiden finns det mycket som kan göras. Om ni till exempel tror att min metod är för långsam, så hjälp mig att öka tempot. Jag vill mycket gärna börja använda nya media för mitt budskap. Jag vill expandera in på området för videoproduktion. Jag vill visa människor saker medan jag talar till dem. Vi skulle kunna nå och påverka många fler människor om detta hade varit ett videobudskap istället för bara ett audiellt budskap. Har ni videokunskaper? Är ni filmkunniga? Är ni videoredigerare, erfarna regissörer eller manusförfattare? Om ni är det, så sluta med vad ni än håller på med nu och kom och arbeta med mig. Jag behöver er. Tillsammans kommer vi att slå soffpotatisarna ur soffan. Vi kommer att slå omkull sportfantasterna på läktarna.
Har ni pengar för att stöda ett videoproduktionsprogram? Hundra tusen dollar skulle vara en god start. En miljon dollar skulle hålla oss igång under ett år. Tala med mig om vad ni kan göra för att stöda vår videoproduktionssatsning. Vi kan till och med använda donerad utrustning: armatur, kameror, monitorer, kameravagnar, sladdlösa mikrofoner och diverse professionell kvalitetsljudutrustning. Människor, begåvning, pengar, utrustning: det är vad som krävs. Men tiden är här nu då dessa saker borde vara oss tillhanda. Låt oss inte vara skygga. Låt oss inte vänta längre. Låt oss nu göra allt som våra resurser tillåter oss att göra effektivt.
Och slutligen kan ni — vilket ni verkligen bör — gå med i National Alliance. Det är något som ni inte behöver vänta med, något som ni kan göra nu: idag. Och som medlemmar i National Alliance kan ni hålla er mycket mer välunderrättade om vad som pågår. När tillfället kommer för er att använda er egen begåvning eller resurser effektvit, kommer ni att få höra om det av mig omedelbart. Så låt oss agera nu! Låt oss förbereda vägen för snöskredet!