Jag känner mig på det sättet efter att jag fokuserat hårt på ett mycket specifikt problem i vårt samhälle -- på vårt immigrationsproblem, på vår pinsamhet i Vita huset, på våra skolors förfall, på korrelationen mellan AIDS och ras, till och med på ett sådant angeläget ämne som den judiska kontrollen över nyhets- och underhållningsmedia -- eftersom jag känner att jag kan ha fått en del av er att tro att om vi löser det speciella problem jag talat om, eller till och med flera av de problem jag talar om i de här programmen, så kommer vi att vara på god väg att få ordning på saker och ting såsom de borde vara. Och så ligger det helt enkelt inte till.
Problemet med valutaväxlarna på gårdsplanen låg inte i det detaljerade sätt på vilket de bedrev sin verksamhet. Problemet var att de inte borde ha varit där alls, och det faktum att de var där och att ingen egentligen brydde sig om att de fanns där antydde ett långt mer genomgripande och dödligt problem i samhället än endast svindleriet mot valutaväxlarnas kunder. Att straffa valutaväxlarna -- eller till och med få dem alla att bedriva sin verksamhet hederligt -- skulle inte ha löst det underliggande problemet. Det skulle inte ens ha kunnat göra något för att mildra problemet.
Låt oss fundera lite kring en berättelse som är tusen år äldre än den om valutaväxlarna på gårdsplanen. Låt oss minnas berättelsen om Odysseus, kung över Ithaca, återkomst till sitt palats efter att ha varit bortrest i 20 år under det trojanska kriget och efterföljande äventyr. Han finner sitt palats invaderat av främlingar som trånar efter hans hustru och kungarike, kalasar på hans mat och fördärvar hans hem med sina dåliga uppföranden. Odysseus funderar inte på att ta itu med det här problemet genom att korrigera sina ovälkomna gästers uppföranden. Han tänker helt enkelt ut en plan och dödar hela drösen, och sedan sätter han igång att rätta till saker och ting.
Och vi skulle kunna likna vår situation i Amerika idag vid att bevista en bankett hållen av ett gäng ovälkomna gäster i vårt palats: ett palats som vi och våra förfäder byggt med våra egna händer. Dessa ovälkomna gäster har serverat en mängd rätter som de kokat ihop åt oss, och de bjuder oss att slå oss ner med dem vid bordet och äta och vara glada. Och en sådan magnifik samling rätter det finns att välja bland! Pröva en läcker gryta av väldigt bestämda kvinnliga företagsledare, kvinnliga arméofficerare och kvinnliga stridspiloter garnerade med homosexuella TV-underhållare. Mums filibabba!
Vad sägs om lite välsmakande sallad på subventionerat boende åt icke-vita socialbidragstagare i vita kvarter med en dressing bestående av positiv särdiskriminering och lika möjligheter? Visst kommer ni att avnjuta den delikata sensitivitetssoppan: den kommer bara att reta er aptit inför en underbar halstrad filé av Politisk Korrekthet. Och det finns aptitretande rätter vid sidan om, bestående av släpphänt uppfostrade 10-åriga stroppar som fått lära sig att tilltala alla vuxna med deras förnamn; av rasligt integrerade och könsblandade studenthem; och av snabbpratande och högröstade judiska komiker med alla de senaste skämten om era olika kroppsfunktioner.
Och ni kan skölja ner allt med vad ni än vill dricka. Det finns frisk mångkulturell öl; det finns utsökt mångfaldsvin; det finns alla härliga antidiskrimineringscocktails ni någonsin kunde önska er. Och till efterrätt blir det Holocaustkaka med en inbjudande glasyr av svarta basketspelare, svarta fotbollsspelare och svarta pratshowsvärdar. Och medan ni äter, dricker och pratar strunt med gästerna, kommer ni att underhållas av dansgruppen Bill och Monica som utför sitt dansnummer ackompanjerade av Hillarys kvartersrappare. Är det inte helt enkelt underbart?
Va? Säger ni att inget av det här tilltalar er? Allt ni vill ha är en enkel rätt bestående av arisk värdighet och arisk disciplin och arisk heder?
Jaha! Är ni något slags rasister? Uppskattar ni ingenting av det våra mycket mycket smarta gäster gjort för er, även om ni inte bett om det? Är ni hågade att förklara för dem exakt vad det är för något med mångfaldsvinet som får er att må illa? Vill ni berätta för dem varför ni får kväljningar vid åsynen av svarta basketspelare på paketen med frukostflingor, och varför ni är säkra på att ni kommer att kräkas om ni tvingas att klämma ner bara en bit Holocaustkaka till? Tror ni att ni borde försöka övertala våra gäster att låta oss få ett litet hörn av festbordet för oss själva dukat med mat och dryck på det sätt vi föredrar?
Nåväl, jag är inte särskilt hågad att göra någon av dessa saker. Jag är hågad att ta itu med våra ovälkomna gäster på det sätt Odysseus tog itu med sina. Jag är hågad att välta hela festbordet över ända på golvet och sedan börja klyva skallar till höger och vänster. Jag är hågad att ödelägga hela den mångkulturella festmåltiden, att spilla kockarnas och arrangörernas och kyparnas, tillsammans med våra ovälkomna gästers, blod och innanmäten över golvet tillsammans med varje smutsig främmande rätt de lagat åt oss, och sedan ta en brandslang och spola iväg hela röran ut genom dörren och ner i rännstenen.
Jag ber om ursäkt för en sådan osmaklig jämförelse med vår rådande situation, men jag vill förklara för er idag varför jag är övertygad om att det är nödvändigt för oss att inta en radikal snarare än konservativ attityd till att ta itu med våra ovälkomna gäster. Jag vill att ni ska förstå varför reformer inte kan bota vårt samhälles rådande sjukdom och varför revolution kommer att bli nödvändigt. I dessa program talar vi naturligtvis mestadels om mycket specifika problem -- vi talar om AIDS-faran vid rasgränsöverskridande sex, om korruptionen inom vårt rättsväsende, om den sjunkande kvalitén i våra skolor, om den kontrollerade massmedians motvilja att rapportera svartas brott mot vita, om lögnerna och förvrängningen av historien från utbildningsetablissemangets sida som bryr sig mer om Politisk Korrekthet än om sanningen, och om många andra saker. Och alla dessa saker är ytterst viktiga. De är viktiga för att de utgör detaljer i helhetsbilden, och vi måste förstå detaljerna om vi verkligen ska förstå vad som hänt med oss och om vi ska kunna fatta en intelligent plan inför framtiden.
Men vad vi inte vill göra är att bli så fixerade vid någon speciell detalj att vi glömmer helheten. Vi vill inte göra misstaget att tro att vi kan bli friska igen genom att ta itu med bara några få specifika problem. Vi vill inte göra misstaget att tro att ett lämpligt sätt att uppföra sig på banketten hållen av våra ovälkomna gäster vore att undvika de osmakligaste rätterna de lagat åt oss och nafsa lite på dem som ter sig aningen mindre motbjudande för oss.
Problemet är att varje rätt som våra oinbjudna gäster tillagat åt oss är giftig för oss på ett eller annat sätt. De har tagit över vårt pentry och vårt kök, de har ersatt våra kokböcker med sina egna och de har i väldigt stor utsträckning bonat om palatset för att passa dem själva. Närhelst de stött på något i palatset som fallit oss i smaken istället för dem, har de gjort sitt bästa för att förstöra det. De har verkligen genomfört ett grundligt förstörelsearbete i vårt samhälle, ett grundligt arbete för att göra det till ett samhälle som passar deras natur men som är dödligt för vår. Vi kan inte leva i samma värld tillsammans med dem: särskilt inte på samma plats. Det är inte bara den här speciella banketten med främmande rätter som är ett problem vi måste ta itu med: det är deras fortgående närvaro i vårt palats, under vilken de inväntar nästa tillfälle att förgifta och omstörta -- vilket är skälet till att Odysseus metod är den rätta metoden för att ta itu med dem.
Jag vill läsa upp en sak för er som skrevs för 75 år sedan av en av våra oinbjudna gäster under ett sällsynt anfall av uppriktighet. Gästens namn var Maurice Samuel, och han var en väldigt framstående och inflytelserik man bland våra gäster. Han var en aktiv medlem av Amerikas sionistorganisation och mottagare av åtskilliga utmärkelser från andra judiska organisationer. Han skrev 20 böcker, som alla berör judiska ämnen. Han var en judarnas jude, en gäst i täten bland de fast beslutna att möblera om vårt palats.
1924 skrev Maurice Samuel en bok med titeln You Gentiles, och den vände sig till oss. Det är en förbluffande bok, eftersom Samuel i den förklarar i detalj varför judarna möblerar om vårt palats. Han förklarar att hans och vårt folks naturer är så skilda att inget vi gör kan behaga judarna, och således förändrar de allting för att passa dem själva. Han förklarar givetvis allt detta för oss på ett typiskt bedrägligt sätt. Han berättar för oss att alla förändringar som judarna genomför i vårt samhälle verkligen är bra för oss. Och sedan inbjuder han oss att bevista den bankett hans judiska fränder förbereder åt oss i vårt eget palats.
Nu ska jag läsa bara två korta avsnitt för er ur ett kapitel i You Gentiles som bär rubriken "Vi, förgörarna". Och kom ihåg, detta skrevs för 75 år sedan 1924, och när Samuel hänvisar till de förstörelseinstrument som judarna använder mot vårt samhälle talar han främst om kommunismen, under vilken så många judar intog en ledande roll på den tiden. Maurice Samuel skriver:
"Vi är på alla sätt förgörare -- till och med i de förstörelseinstrument som vi tar till för att bistå oss. Själva den socialism och internationalism genom vilka vår kvävda ande söker uttryck, och som tycks hota er livsstil, är främmande för vår själs krav och behov. Era socialistiska avsikter är inte seriösa."
Det skrevs innan judarna hade bevisat att deras socialister visst var seriösa genom att slakta 50 miljoner av vårt folk. Samuel sammanfattar kapitlet:
"Vi judar, vi, förstörarna, kommer för evigt att förbli förstörare. Inget ni gör kan motsvara våra behov och krav. Vi kommer för alltid att förstöra eftersom vi behöver en värld åt oss själva, en gudagiven värld som det inte ligger i er natur att bygga."
Fascinerande, eller hur? Jag slår vad om att ni aldrig hört detta förut. Men Maurice Samuel var i själva verket en av de mest lästa judiska författarna från 20-talets början till 50-talets slut. På 1950-talet var givetvis det omdaningsarbete mot vår värld som Samuel och andra judar krävde på 1920-talet redan långt framskridet.
En intressant historisk lyckträff på 1950-talet som jag inte tror att någon förutsåg, var det kalla kriget. Judarna hade frodats i samhällets toppar i Sovjetunionen före andra världskriget, och judiska publicister i Förenta staterna hade varit enhälligt pro-sovjetiska. Stalin hade naturligtvis inlett ett etniskt rensningsprogram inom sovjetbyråkratin alldeles innan kriget bröt ut, och han rensade ut många av de förskansade judarna och ersatte dem med ryssar. Men den judiska propagandan i Förenta staterna hade sådan drivkraft att den kunde ändra riktning mycket snabbt. Och sedan avbröt kriget Stalins utrensningsprogram innan särskilt många judar i väst förstått att deras lycka höll på att vända i Sovjetunionen. Det sovjetiska spionagenätverket i Förenta staterna som nästan enbart bestod av judar, förblev intakt genom hela kriget och försåg Sovjetunionen med Amerikas kärnvapenplaner bland andra saker. Jag befann mig i grundskolan under slutet av kriget, och jag kommer fortfarande ihåg hur mina lärare maniskt sade efter den officiella partilinjen beträffande vår tappra sovjetallierade, gode gamle "farbror Joe".
Efter att Förenta Staternas delaktighet i kriget gjort det möjligt för Stalin att slå tillbaka mot tyskarna och uppnå en sovjetisk seger, återvände emellertid Stalin till sitt program för att avjudifiera sovjetbyråkratin, och den judiska pro-sovjetiska och antifascistiska propagandamaskinen i Förenta staterna gjorde slutligen en tvärvändning och började varna oss för sovjethotet. Vid mitten av 1950-talet var "fascism" i sina olika former inte längre det främsta hotet mot den amerikanska livsstilen, och kommunismen tog dess ställe som fienden nummer ett i den propaganda som strömmade ut ur Hollywood och New York. Judarnas omdaningsprogram var tvunget att utveckla nya tekniker och nya slogans, och hela deras propagandamaskineri växlade samtidigt om, vilket resulterade i en hel del förvirring under en tid. Det kalla kriget försatte troligen omdaningsprogrammet ett årtionde eller mer på efterkälken i förhållande till dess ursprungliga schema.
Jag har en gammal gulnad tidningsledare från juli 1955. Den bär titeln "Bör hat olagligförklaras?" I den behandlar en ovanligt djärv icke-judisk redaktör fortfarande frågan beträffande judarnas dåtida kampanj för att krossa fascism genom att olagligförklara "hat" -- en kampanj som han noterar har drivits på hårt av dem sedan 1940. 1940 var åtminstone det år då den "antifascistiska" kampanjen blev märkbar för denne redaktör. Han skriver, och jag citerar:
"På anslagstavlor, på bussar och i tunnelbanan, i tidningar och tidskrifter, via radio- och TV-sändningar, försäkras och åter försäkras amerikaner, både subtilt och dristigt, att -- citat -- 'Trångsynthet är fascism... Bara Broderskap kan rädda vår nation... Vi måste vara toleranta gentemot alla!'"
Redaktören fortsätter -- och kom ihåg att detta skrevs för 44 år sedan:
"De långsiktiga effekterna av denna [antifascistiska propaganda]kampanj är nu uppenbara. Den skapar den 'ryggradslösa medborgaren': mannen utan någon kulturell sensibilitet; som är oförmögen till indignation; vars enda mentala aktivitet är en förlängning av vad han läser i tidningen eller ser på TV-rutan; som emotser moralisk katastrof i sitt grannskap, politisk katastrof i landet och en annalkande världskatastrof med en tom och leende uppsyn. Han har bara förståelse för vårt lands fiender. Han hyser inget annat än vänliga känslor för dem som kommer att förstöra hans hem och familj. Han känner en ivrig sympati för alla som kommer att tillintetgöra hans tro. Han är universellt tolerant. Han saknar totalt fördomar. Om han har några principer håller han dem väl dolda, för om han skulle tillkännage dem skulle han förefalla antyda att motsatta principer skulle kunna vara underlägsna. Han är, i den utsträckning hans förmågor medger, exakt som sin granne, som han tar för givet försöker vara precis som han: en ansiktslös, karaktärslös lerfigur."
Mellan 1955 och clintoneran upphörde aldrig judarnas "antifascistkampanj". Den förändrade bara sina slogans en aning. Med Clinton i Vita huset uttrycker kampanjen åter sig själv öppet som en kampanj för att olagligförklara vad den kallar "hat". Och olyckligtvis har det amerikanska folkets tendens att sakna ryggrad eller principer övergått i ett permanentat tillstånd, för att de inte ska riskera att stöta sig med någon och betraktas som "hatare".
Och den här affären med att göra icke-judar mer "toleranta" -- mer leraktiga, mer formbara -- har bara varit en del av judarnas omdaningsprogram i vårt palats. Praktiskt taget alla rätter vi nu serveras är rätter de tillagat: tillagat i vårt kök med våra tillgångar, men enligt deras recept för att passa dem själva. De har lagt sina smutsiga händer på allt som brukade vara vårt och förändrat det så att det inte duger åt oss längre. Vår konst, vår musik, vår litteratur, vår historia, vår moral, våra biografer, våra sporter, våra livsstilar, våra ideal, våra skolor, vårt familjeliv, våra uppfostringssätt, relationen mellan könen, vår regering: nämn någonting och de har förändrat det.
En sådan tolerant regering de givit oss; en sådan underbar och känslig president som känner vår smärta; sådana förtjusande sporthjältar -- Michael Jordan och Magic Johnson och Mike Tyson -- som ska vara våra barns idoler; sådana briljanta män som driver våra nyhets- och underhållningsmedia -- Disneys Michael Eisner och Time Warners Gerald Levin och Universals Edgar Bronfman och MTV:s Sumner Redstone -- alla är de upptagna med att hålla oss underhållna och informerade.
Vår historia och vår litteratur och vår konst och vår musik existerar naturligtvis i sin helhet -- i någon låst källarlokal i vårt palats. Vad som verkligen förstörts är vårt folks identitetskänsla -- och med den deras moral och deras värderingar. Lerfigurer: mer än hälften av dem tycker att Bill Clinton är en reko kille. Jag slår vad om att mer än hälften av dem heller inte har den minsta aning om vem Odysseus var. Öh, du, vilket band lirar han i? Vilket lag spelar han för?
Förmodligen tycker tre fjärdedelar av dem att våra gäster utfört ett gott omdaningsarbete, att det kommit oss till godo. De har lärt sig att tycka om de nya rätter som våra gäster tillagat åt oss. De har fått lära sig nya smaker: Tupac Shakur och Ice Cube istället för Beethoven. De har nya hjältar: Malcolm X istället för Leif Ericsson, Michael Jordan istället för Neil Armstrong. De skulle å det bestämdaste motsätta sig att valutaväxlarna jagades ut med piska. De skulle inte förstå anledningen till det. De skulle betrakta det som väldigt intolerant, väldigt trångsynt. Och vid sidan om det, allt för maskulint, för våldsamt. Ugh! Det är mycket bättre att föra dialog med valutaväxlarna. Och vad Odysseus sätt att ta itu med oinbjudna gäster i sitt palats beträffar: det skulle de betrakta som ett "hatbrott", något för Janet Reno att låta FBI ta itu med.
Det är denna förändring i vårt folks mottaglighet, formad av 75 års omdaningsarbete, som gör varje reformprogram verkningslöst. De flesta av vårt folk har helt enkelt ingen förståelse för behovet av reform. De är övertygade om att saker och ting är ganska okej som de är. Och om det fortfarande finns några få skavanker i vårt samhälle så är inte det något som inte kan fixas med några fler bitar Holocaustkaka nersköljda med ytterligare en flaska mångfaldsvin. Vi kan bedriva en måttfull kampanj mot mångfaldsvinet, men jag fruktar att vinmånglarnas motkampanj kommer att överväldiga oss. Nej, jag tror verkligen att vad vi behöver göra är att stränga den gamla bågen och sätta stopp för hela banketten på samma sätt som Odysseus gjorde.